Tänk att livet kan ändras helt på en dag. Tänk att det livet du så lyckligt har kan vändas upp och ner, det kan vara över imorgon! Hur jag än vrider och vänder på mitt så finns de lixom ingen rätsida på de ändå så jag tror att det är därför jag gett upp. Alla i min närhet säger ring om det är nått, men vad ska jag ringa och säga? Jag har panikångest för tjugonde gången idag? Jag gråter konstant och kan inte andas? Jag vet inte vart livet är påväg? Jag kan inte sova? Jag vet inte hur jag ska leva! Allt ordnar sej i slutändan. Jag vet. Jag vet också att jag från och med nu kommer att ha stämpeln för livet att jag är misslyckad på ett sätt. Och kanske är det okej ändå, jag har ändå aldrig passat in någonstans och jag har alltid velat och gått min egna väg i livet vad folk än har sagt till mej. Men på ett sätt känns det som om man var starkare förr, jag kanske har fel. Ingen vet hur de ska bete sej emot mej, eller rättare sagt hur de inte ska bete sej. Jag är ingen människa som behövs tas hand om, jag har alltid varit mer en sån som tar hand om alla. Jag är alltid glad, alltid kul, alltid snäll, alltid omtänksam. Tycker synd om folk som möter mej nu som inte vet vad de ska tycka eller säga. Jag vill att dom ska veta och finnas där såklart, men jag vill inte ha något jävla medlidande och skit. Jag vet att jag klarar mej ur detta, på nått sätt. Men jag vet också att vägen dit är lång, så pass lång att jag inte riktigt vet hur jag ska börja, eller hur det kommer att sluta för den delen heller. Jag måste komma tillbaka till mej själv som sextonåring tror jag, för det är nog då jag var såhär ensam förra gången, kanske drack jag för mycket och hade mörka tankar men jag var ändå stark. Jag har alltid varit stark, så länge jag minns. Det är något jag fått höra av alla, jämt. Dock minns jag inte hur jag blev såhär. Vad gick fel? Eller gick det fel? Har mina sista år bara varit ett snedsteg som jag måste försöka glömma och lägga bakom mej eller är de så att dessa åren verkligen är jag, att jag måste kämpa ännu hårdare för att ha kvar de? Kan jag kämpa hårdare? Jag vet inte vad jag vill och jag vet inte vad jag känner, det är därför som jag bara följer allt nu. Vi gör såhär, du gör såhär, vi gör dehär, du följer med hit, du jobbar då osv. Listan kan göras lång. Men det är nog ändå det som är lättast nu, jag orkar inte ta någon diskussion, jag orkar inte bestämma över mej själv. Jag följer strömmen ett tag och försöker andas istället, så gott det går.
Allt är verkligen upp och ner, nästa månad, eller imorgon eller vilken dag som helst kommer ingenting vara som de vart. Om sanningen ska fram har helvetet redan börjat men de kommer väl bli mer på allvar om ett tag tror jag. Människor kan verkligen bete sej och göra vad som hest emot varann. Vad folk dock inte kan är att prata. Ibland har jag med svårt för att prata, men ger man det ett försök så blir det bra i slutändan ändå. Hemligheten bakom allt är att prata, tjata, älta och upprepa sej tills det blir rätt. Och kan man ändå inte uttrycka sej så låt musiken göra det. För varje känsla jag känner tänker jag alltid på en låt, det blir lixom lättare då. Eller skriv! Skriv ner all skit, precis som jag gör nu. För mej är de as enkelt och att dela mitt liv med resten av världen har jag aldrig brytt mej om, visst dömer alla mej efter hur jag ser ut, hur jag pratar eller hur jag beter mej. Vem bryr sej? Jag bryr mej inte om dom so who cares? Dom känner inte mej så dom har ingen rätt att döma, eller jo, döm hur mycket ni vill, jag dömer med folk, de är lixom ett nöje, mestadels för att få sej själv att må bra så de kan jag gott bjuda på. Men jag tar inte åt mej och de är väl de som är kärnan i allt. Jag bryr mej om vad mina närmaste tycker om mej, och då är de så nära att de skulle säga om jag gör fel, går över gränsen eller om jag behövs mer. Men det där med att behövas är svårt och det jag ältar med just nu är att lära mej vara ensam. Jag har aldrig varit ensam! Jag får panik efter att jag fått av mej skorna hemma. Hur botar man det när man känt samma sak i tjugofyra år? Men de viktigaste som jag känner just nu är att jag vet att jag vill. Och jag vet att jag någon dag i framtiden kommer att tycka de är skönt att få gå och lägga sej själv, kolla på en film själv och till och med äta själv. När är en annan sak för det vet jag inte, men de är okej för just nu iallafall. Jag packade min första kartong igår. Jag hoppas på att snart få en egen lägenhet till mej och hundarna så jag kan få känna mej hemma någonstans igen. Kunna börja om och slappna av. Det är så mycket att göra, så många tankar som flyger runt som jag inte vet vart jag ska göra av dom. Jag kan ha världens bästa dagar tillsammans med mina underbara vänner men förr eller senare så slår det en lixom. Fuck it! Fuck this shit! Jag ska ta mej ur det här och jag ska fan göra det med stil och värdighet! Jag börjar nu, jag börjar inatt med att se världen annorlunda. Jag fattar att ni inte hänger med, det gör knappt jag heller men tids nog kanske ni gör de, och jag med.
Konstigt nog är det bara sju
bokstäver jag har i huvudet nu, sju.
Och fast du inte vill och fast jag lovade så känner jag så.
Konstigt nog är det bara sju
bokstäver jag har i huvudet nu, sju.
Och fast du inte vill och fast jag lovade så känner jag så.
In my dreams I make you smile.
