det här med fulla människor och känslor...

Det här med att säga och göra saker på fyllan, är det en dålig eller bra idé? Egentligen borde det väl vara en dålig grej att göra men om man tänker lite längre? Är det inte när man folk är berusade som de vågar göra saker som de annars inte vågar? Är det inte alltid på fyllan som sanningen kommer fram? Är det inte när de är alkohol inblandat som de flesta verkligen träffar den stora kärleken? Eller har jag bara inbillat mej? Kanske är det så och isåfall är jag ett undantag. Jag säger och gör alltid vad jag tycker och vill, nykter eller onykter, salongsberusad eller snorfull. That´s just who I am. Men det här med att enbart träffas på fyllan? Att enbart våga ta kontakt då och då och endast då våga uttrycka sina känslor? Det är nog svårt och människor som håller på så borde kanske till och med sluta dricka ett tag och se om de faktiskt funkar bättre då, om man kommer längre i livet på så sätt kanske? Om någon enbart hör av sej på fyllan då? Men de är sådär "ge ut sitt hela hjärta och all kärlek". Vad gör man som den andra personen då? Ska man ta de som en fylle-grej? Ska man ta personen på allvar? Ska man skita i personen i fråga och gå vidare eller stanna kvar och vänta? Hur vet man om människan menar 1000% allvar? Hur vet man vad man ska göra egentligen? Kan man verkligen få känslor för en "sådan" och kan det verkligen komma att bli något mer? Vill man att de ska bli något mer? Klara man av att ta hand om en annan trasig människa när man själv är trasig? Blir det kanske bättre av det helt enkelt, eller bara sämre? Kanske är jag en "drama queen", men jag tror att om man ska komma någonstans i livet så måste man iallafall vara det ibland. För om jag nu överdriver saker, spelar ut, tar reda på allt i minsta detalj och gör små saker till stora saker - då vet iallafall jag vad jag vill.

Undra om det är stor skillnad på tjugo och tjugofem år. Jag som i princip är tjugofem, har jag ens något gemensamt med tjugoåringar? Hur mogna är dom idag, är det med individuellt kanske? Hur vet man att man kan lita på en människa, oavsett ålder nudå. Vad ska man förlåta och vad ska man inte förlåta? Ska man alltid ge människor en andra chans eller bara vända kinden till direkt? Vad är värt att kämpa för och vad är värt att glömma? Ska man stå upp för sej själv som person mer eller är de då man hamnar ensam kvar?

Kan ingen bara ge mej lite 

svar på allt jag undrar och

tänker på? Det kan la inte

vara så jävla svårt, eller...?

Jag liksom fastnar mellan mardröm och verklighet
Å fan vet, om det nånsin kommer bli okej
För jag har väntat hela livet på å få ett break
Så fan vet, om du inte borde ge dig av
För du har ingenting å tjäna på en sån som jag...

kk i all ära, men...

Det där med människor är konstigt tycker jag...

Så fort man lär känna en människa lite mer så visar den sej vara precis som man inte trodde. Eller ville. Eller så är de så att personen/personerna i fråga egentligen är som man tror och vill bara att de är de innerst inne och inte vågar eller vill visa sin rätta sida. Vad är de med folk som ska ha viss attityd och visa sej häftiga och coola bara för en image? Jag fattar inte det, kanske för att jag alltid är mej själv, nykter, full, glad, ledsen, ja i alla lägen. Sen tror jag folk måste kunna visa sej sårbara, säga vad de egentligen tycker och vill om de ska funka som människor. Riktiga människor. Sen blir jag även lack på när folk förstör sina liv. De som har den största möjligheten att ta sej upp och komma någonstans i livet, de skiter lixom i vilket. Ni med barn, kanske familj eller bara underbara människor runt omkring er, ge livet en chans istället för att isolera er, skita i barnen och allt vad allt nu innebär! Kom igen! Be om hjälp så kommer du klara det, det är iallafall värt ett försök! Vad kan hända lixom, när allt är skit och inget kan bli värre så skadar det inte att försöka. Visa dej sårbar och visa vem du egentligen är istället för den där jävla attityden! Ingen tycker den är häftig ändå! Eller jo, om man nu snackar om pojkar, eller män som man borde kunna kalla dom... då finns det alltid någon som tycker det är häftigt och det är småbrudar. Men kom igen för faen! Hur kul är det att vara nästan trettio och ragga på flickor som knappt får vara ute en fredagskväll? Är de häftigt? Är det status? Nej det är det verkligen inte, det ända ni får är ett fult ryckte och det ryktet kommer bara komma tillbaka och bita er i röven en vacker dag, jag lovar. Detta ser alla utan ni. Ingen i eran jämnlika ålder, eller ja även de som är ett par tre år yngre kommer vilja ha er sen. Visst KK i all ära, absolut! KK kan vara den bästa saken som någonsin uppfunnits och även one-night-stands. Men vad är grejen med att knulla så många som möjligt, sen måste ni gå till så pass unga människor för att alla andra sett igenom er lixom. Fuck off, hitta en brud för kvällen, visst, fine. Jag hade gjort detsamma, lätt. Men för helvete, ha lite klass! Och att ha en bunt brudar samtidigt och osanningar hit och dit, de är inte hett. Det är inte upphetsande och det är framförallt inte okej när du är trettio år, inget jobb, har två barn som du inte kan ta hand om, eller rättare sagt inte får ta hand om. Känner du igen dej? Ta tag i ditt liv isånna fall, och om du inte bry dej om ditt eget liv så gör de för dom som bryr sej, gör det för den där tjejen kom är högt över öronen förälskad i dej! Gör det för dina barns skull, för att de ska kunna ha en pappa i sitt liv! Gör det för dina vänners skull! Gör det, för till slut kommer du märka att de gynnar dej och då är du på rätt väg igen.