Det här med otrohet, på allvar - vad äre för jävla skit?
Nu tänker jag på otrohet där ALLA vet om att människan är otrogen, alla. Förutom de andra personen i förhållandet då. Fast ändå på nått sätt på känns det som om den på nått sätt måste vet det. Det är ju för fan intuition typ, kvinnlig eller manlig spelar ingen roll! Om man nu är otrogen och inte hymlar om det heller för den delen så kan man ju inte bry sej om den man är tillsammans med för fem öre, eller? Varför man är tillsammans med någon och känner behovet att knulla andra så fattar jag inte heller vad man gör kvar i förhållandet då de varken finns någon respekt eller tillit kvar. Jag fattar öppna förhållanden, helt klart. Jag respekterar och tycker det är helt underbart när folk klarar av sån shit men då är det ändå något som man bestämt tillsammans.
Frågan är om någon nu är otrogen i ett förhållande, kan man förlåta de då och få de lika bra tillsammans igen? Kommer det inte alltid finnas en viss känsla kvar, en känsla av misstro och orolighet att något ska hända igen? Är alla människor värda en andra chans och spelar det någon roll om man "bara" är tillsammans, förlovade, sambos, gifta eller har barn? Jag vill tro annorlunda, men är de inte så att man brukar säga "en gång otrogen, alltid otrogen" av en anledning?
Om man vet att någon är otrogen, är de din grej att säga det till personen som blir "drabbad" eller lägger man sej i för mycket då? Ska man lixom sköta sej själv eller ge all den information som man faktiskt har? Spelar det någon roll om man är bra kompis med människan eller inte? Hade du velat veta? Jag hade det. Men en del kanske inte känner något behov av det, bara de själva mår bra så kanske de är nöjda. Hur som helst vill jag få fram att din intuition alltid stämmer till 99,9%, och det lovar jag fan, sen är det inte alltid bäst att ta de säkra framför det osäkra...
- I see hoes.
They're everywhere!
They walk around like
everyone else, they don't
even know they're hoes...?
