every saint has a past and every sinner has a future

Den senaste tiden har jag funderat extra mycket. Över lag är jag nog en människa som tänker överdrivet mycket men det senaste har det varit extra tänkande, utöver det vanliga om man kan kalla det så. Jag fyller tjugofyra år om tre månader och känner för första gången att jag håller på att bli vuxen. För den delen har jag nog alltid varit lite mer vuxen än mina jämngamla vänner, flyttade hemifrån redan när jag var sjutton och dessutom tio mil hemifrån, både från familj och alla vänner. Jag har alltid haft stort inflytande på vänner och personer i min närhet. I skolan var jag alltid den populära, rebellen som syntes och hördes överallt, klädde mej som jag ville och tanken i mitt huvud har alltid varit att jag kan göra vad jag vill, det handlar bara om att komma på hur. Jag får alltid höra från människor runt mej att "alla gör som jag gör" och jag känner att andra störs av det mer än jag. Vill någon härma mej, kopiera min stil, vad jag gör osv. så är det upp till dom själva, dock har jag aldrig levt så och jag har svårt att tänka mej hur det är att hela tiden vilja vara någon annan. Men det är såklart kul med folk som uppskattar en och ser upp till en, tillexempel blir jag jätte glad över att så många i min bekantskapskrets har intresserat sej för LCHF, de flesta hade inte hört talas om det innan de läste min blogg eller såg alla mina recept med bilder på Facebook. Sen blir jag såklart jätte glad för all uppskattning kring mitt jobb med naglar och hår, det är ofta men man blir lika tacksam varje gång någon berömmer en. Men tillbaka till det här med att växa upp... Jag har aldrig funderat eller tänkt så mycket på framtiden, inte förens typ nu. I mitt medvetna undermedvetande har jag alltid haft en bild på hur det kommer bli när man är i min ålder, alla mina vänner har skaffat barn och en del är inne på sitt tredje (ja visst är det på tok för tidigt, men så är det iallafall) och vissa dagar känner jag mej som en barnunge men nästa dag som alldeles för vuxen. Undra egentligen hur det kommer sej att tjejer väljer att skaffa barn såhär pass tidigt i livet? Ja, jag säger tjejer för det är till nittionio procet brudar som har övertaget och viljan med de där. Personligen känner jag att då en skaffar barn tidigt, blir morsa vid låg ålder och blir på så sätt uppmärksammad och speciell, då vill andra det med. En annan teori är att man har ett taskigt förhållande och dumma som vissa är så känner de att "barn löser alla problem". Jag vet själv hur den teorin funkar då jag själv var i ett sånt förhållande i tre år men kom igen, inget blir bättre av barn - tvärtom. Plus att unga mammor oftast får problem med att komma ut i verkligheten och i jobb-livet igen. När mamma penningen går ut verkar det ju som de allra smidigaste är att skaffa en till, och hur enkelt är det sen att få ett jobb, de flesta i min omgivning vill sen inte ens jobba, ekomomin går åt helvete och likaså ett förhållande baserat på barn. Men återigen, tillbaka till det här med min framtid! K och jag har för första gången i våra liv en "plan" på hur vi kommer ha det. Iallafall en plan på hur vi tror att vi kommer vilja ha allt om cirka tre år. Men även där är det varannan-dag-velande. Hur vet man egentligen när det är tid att växa upp? Hur vet man när det är rätt tid att skaffa barn? Hur vet man överhuvudtaget om man vill skaffa barn? Hur vet man vilken lägenhet eller vilket hus man ska köpa? Ska man köpa eller ska man hyra? Är det nu man ska jobba röven av sej inför alla framtidsplaner eller är det nu man ska ta det lite lungt, ha tid för varann och göra det man vill medans man kan? "När den tiden kommer så känner man det" ekar i mitt huvud, man hur funkar det om man känner varannan dag och varannan dag inte? Jag som glömmer borsta tänderna på mej själv och till och med glömmer bort att betala räkningar ibland, hur ska jag kunna ta hand om bolåneräntor och skrikande barn? Och framför allt, vill jag det? Men hursomhelst har vi nu en tankeplan, ingenting vi kommer dela med oss av just nu, det är lixom mellan oss, precis som vi vill ha det. Det ända vi kommer göra det närmaste är iallafall att jobba, renovera, spara och kyssas så fort vi får tid. Ensam tid kommer bli ganska svårt att hitta under det närmsta men vi ser fram emot allt annat som kommer hända, och visst planerar vi in lite dater då och då och våran relation har faktiskt blivit ännu bättre det senaste, inte för vi någonsin haft det dåligt, tvärtom men vi har lärt oss planera mer, säga nej till event och bjudningar, uppskatta och ta vara på den tiden man får, ställa upp för varandra, sätta sej själv åt sidan, hålla sej vaken till tre på morgonen med middag klar och tända ljus i sovrummet, skriva fina sms för uppmuntran och uppskattning. Jag tror aldrig jag riktigt har sagt  Jag älskar och saknar dej såhär många gånger i hela mitt liv förut

Dock saknar jag alla vänner som även de lever sina egna liv. Självklart har jag de som hör av sej varje dag men samtidigt blir antalet självupptagna idioter fler och fler på min lista. Hur dåligt jag än har mått, hur lite tid jag än har eller hur mycket skit jag än går igenom själv tänker jag alltid på andra i första hand. K blir ofta arg på mej och frågar varför jag ens bryr mej om vissa, men jag antar att det bara är sån jag är. Det jag lärt mej de två senaste åren är dock att jag får väldigt lite tillbaka. De jag alltid har känt är att när de väl händer mej någonting kommer den och den alltid vara där eller att om jag bara lyssnar och hjälper denna gången kommer de uppskatta mej er och de ena med det andra. Men sanningen är att mina vänner, ja de som man har haft i flera år är typ som en familj för mej. Missförstå mej rätt, klart jag har vänner och klart de ställer upp, men kanske fyra utav de tjugo som borde. Men från och med nu ska jag lägga min tid och energi på mej själv vilket jag insåg i ett gå-in-i-väggen/stress-depression som utspelades i min kropp förra veckan. Tror detta blir bra, och kanske ännu bättre när jag fick ur mej i skrift också, precis vad jag tycker, tänker och känner.