helvetes frustrerande

Det är så jävla frustrerande att inte veta. Inte veta någonting. Inte veta hur ens liv ska se ut nästa vecka eller kanske ens inte imorgon. Det är frustrerande att inte veta om man kommer fortsätta med livet som man är van vid eller om det kommer vara såhär 'fucked up' hela tiden. Kommer saker och ting lösa sej med tiden och isåfall, hur mycket tid ska man ge tiden? Hur ska man kunna besluta om något som inte har en lösning förutom tid. Jag vill inte ha tid. Jag orkar inte ha tid mer. Jag vill inte ha idag, jag vill inte ha imorgon och jag vill inte ha nästa vecka eller veckan efter det. Jag vill vara framåt flera år, eller kanske bakåt. Hade jag inte kunnat få komma bakåt med min vetskap och all fakta som jag skaffat mej nu? Det är ett jävla gnäll och mycket frustration nu, jag vet. Men de är så de är.

i see hoes, they walk around like everyone else...

Det här med otrohet, på allvar - vad äre för jävla skit?

Nu tänker jag på otrohet där ALLA vet om att människan är otrogen, alla. Förutom de andra personen i förhållandet då. Fast ändå på nått sätt på känns det som om den på nått sätt måste vet det. Det är ju för fan intuition typ, kvinnlig eller manlig spelar ingen roll! Om man nu är otrogen och inte hymlar om det heller för den delen så kan man ju inte bry sej om den man är tillsammans med för fem öre, eller? Varför man är tillsammans med någon och känner behovet att knulla andra så fattar jag inte heller vad man gör kvar i förhållandet då de varken finns någon respekt eller tillit kvar. Jag fattar öppna förhållanden, helt klart. Jag respekterar och tycker det är helt underbart när folk klarar av sån shit men då är det ändå något som man bestämt tillsammans.

 

Frågan är om någon nu är otrogen i ett förhållande, kan man förlåta de då och få de lika bra tillsammans igen? Kommer det inte alltid finnas en viss känsla kvar, en känsla av misstro och orolighet att något ska hända igen? Är alla människor värda en andra chans och spelar det någon roll om man "bara" är tillsammans, förlovade, sambos, gifta eller har barn? Jag vill tro annorlunda, men är de inte så att man brukar säga "en gång otrogen, alltid otrogen" av en anledning?  

 

Om man vet att någon är otrogen, är de din grej att säga det till personen som blir "drabbad" eller lägger man sej i för mycket då? Ska man lixom sköta sej själv eller ge all den information som man faktiskt har? Spelar det någon roll om man är bra kompis med människan eller inte? Hade du velat veta? Jag hade det. Men en del kanske inte känner något behov av det, bara de själva mår bra så kanske de är nöjda. Hur som helst vill jag få fram att din intuition alltid stämmer till 99,9%, och det lovar jag fan, sen är det inte alltid bäst att ta de säkra framför det osäkra...

 

 

 

- I see hoes.
They're everywhere!
They walk around like
everyone else, they don't
even know they're hoes...?

 

 

 

Ångra aldrig något som fått dej att le.

Undra egentligen hur mycket saker

som människor går miste

om genom att överanalysera allting

hela tiden? Jag tror det är ganska

mycket saker faktiskt!

Roliga grejer, fina minnen och

framförallt otroligt mycket skratt.

Planering & framförhållning i all

ära, men vafan, kom igen - lite

spontanitet har väl inte dödat någon

lixom? (inte så många ialf).

 

 



Everybody need a change sometimes...

Jag saknar så mycket just nu. Eller jag vet inte om jag saknar allt jag tänker på, men det jag inte saknar ser jag tillbaka på med enbart vackra minnen och frågar mej själv vad som egentligen hände? Hur blev det såhär och hur hamnade jag liksom alla andra åt helvete? Ville jag det eller orkade jag bara inte allt, gav jag upp eller gjorde jag bara det som jag var tvungen? Hade jag kunnat göra något annorlunda eller var allt menat att bli såhär? Var detta meningen från början, hade jag kunnat se det redan innan? Tror allt som har hänt i sommar sakta har börjat komma tillbaka till mej nu. Mina fina underbara och vackra hundar saknar jag så jag avlider vilken sekund som helst. Eftersom jag inte riktigt har mitt liv ordnat och eftersom jag är under min utbildning så har jag varken tid eller möjlighet att ha dom hos mej och det börjar känns mer och mer. Jag vet att de har det helt fantastiskt där de är nu och jag kan tillexempel inte ge Mulle allt det som jag vet att S gör just nu. Men det hjälper inte min saknad. Mina prinsar som alltid är hos mej, kan verkligen räkna på mina fingrar alla de gånger jag lämnat bort dom något dygn, och då har jag haft dom i väldigt många år. Vi har varit med om så mycket och de har gett mej så himlans mycket kärlek, kärlek som jag skulle vilja ha bara en liten dos av just nu. Längtar tills jag når en fast punkt i mitt liv, då kommer allt tillbaka, jag vet det. Det måste det. Det ända jag riktigt vet just nu är att allt inte var för gäves. Jag har lärt känna både mej själv och fått en mer klarhet när det gäller omgivningen och olika människor. Ibland har jag blivit påmind om varför jag är så hård, varför jag sällan släpper in nya människor i mitt liv och varför jag inte öppnar mej för alla. Den käftsmällen behövs ibland för att komma på rätt bana igen, världen och verkligheten hänger sällan (men det händer) ihop med de tankar och vilja som man har. Jag har insett mängder, speciellt det här med att trivas. Man behöver inte ett hus för miljoner och man behöver inte ha mycket för att klara sej, bara man har någon. Jag har lärt mej att jag hellre äter kokta morötter tillsammans med någon än att käka oxfilé ensam. Jag hatar för övrigt kokta morötter, men jag älskar dej. Och saknar mej. Jag saknar att alltid vara glad som jag brukade men framför allt hatar när människor påpekar allting!

 

"Vad smal du blivit, du måste äta"

Ja jag kanske inte äter miljoner grejer på en dag, men det är för att jag inte klarar av det! Jag spyr om jag ens försöker! Jag äter ändå så fort jag är hungrig och det är verkligen inte så att jag svälter...

 

"Vad trött du ser ut"

Tack! Du med! Hur fan kan alla vara pigga och alerta hela tiden, jag måste väl också få sova dåligt och jobba röven av mej ibland, skita i att sminka mej och borsta de där jäkla håret?

 

"Är du sur"

De som känner mej vet att jag aldrig surar över saker och ting, men så fort jag inte är värsta glad och helt sprallig tas det som att jag är det. Nej, nej och nej jag är inte sur. Hade jag varit sur på dej hade du verkligen vetat det, jag lovar.

 

"Har det hänt något?!"

Nej det har inte hänt något. Det har hänt massvis vilket förklarar ganska mycket. Men det är väl inget jag vill dela med vem som helst, mina närmaste vet om det och inte fan vill jag stå i ingången till mataffären och rabbla upp all skit. För de första hade jag varken haft tid eller orkat och för de andra vill jag inte dela all information om mitt liv med dej. Och vill ni väl veta något så hjälper det inte heller att tjata ner andra. Vet inte hur många av mina närmaste vänner och familj som hört av sej bara för de har hört saker eller för att vill dela med sej hur patetiskt nyfikna andra i vår bekantskapskrets är. Fattar ni inte att jag får reda på allt sånt ändå?

 

"Hemskt vad du dricker mycket, är du alltid ute?"

Nej, jag dricker inte mer än jag brukar och jag dricker säkerligen inte lika mycket som folk i min ålder gör. Däremot utbildar jag mej till bartender, kollar ofta in ställen för att få lärdom och har även redan jobbat på en del ställen. Sen tar jag gärna en öl med nån polare och för mej spelar de ingen roll att ta en öl på piren en onsdagskväll eller inte. Jag kan gott hålla mej till en öl så de tar inte jag som fylla, nej.

 

 

Men som sagt, jag vet att ni saknar mej.

Jag saknar mej med, men framför allt

saknar jag min familj, älskar er.

 

 

 

 

 

 



man måste ha lite bitch i sej för att komma någonstans!

Bitch.

Ungefär varje dag blir jag kallad bitch och det är ingenting som varken stör mej eller något som jag tar som något negativt, tvärtom. Jag är en bitch, det är många. Enligt mej måste man nog ha lite bitch i sej för att komma någonstans. I min värld betyder det att jag inte tar skit från någon. Jag är självsäker, säger vad jag tycker och tänker i alla lägen, är ärlig och gör som jag själv vill. Är mej själv helt enkelt och inte låter folk ändra på mej. Varför skulle det vara något dåligt? Bitch betyder nog dock olika för alla människor, en del tar illa upp och tycker det är ett skällsord. Kanske är jag fel människa att yttra mej då jag inte tycker att varken fitta, slampa, hora, slampa, luder, bög eller liknande är skällsord heller. Det är för mej bara ord som talar om hur en människa är, på samma sätt kan man ju säga att en människa antingen är snäll eller dum, om den är en slampa eller bög lixom. 

De som klagar tror jag bara fått för lite kuk! Nä nu gick jag över gränsen, inte så jag menade. Men de som klagar tror jag borde tuffa till sej och inte ta åt sej. Säger någon slampa till dej kanske de finns en anledning till de, varför skulle den säga de annars? Bög? Ja då uppfattas du väl som bögig, då får du väl helt enkelt säga att "Ja jag är bög, vadå?" eller "Nope, jag är hetro!" Kanske är de samhället det är fel på, att de är mode med dessa sk. skällsord. Men vafan, de är samma sak som att alla tycker det är illa att svära. Svär fan hur möe du vill! Det är inget fult med det, tvärtom. Svärord för mej är samma sak som vilka ord som helst, jag brukar säga att svärord bara är uttfyllnadsord eller helt enkelt moderna uttrycksord. Ta engelska tillexempel, om någon säger He's a bad-ass motherfucker! hade du ju tagit de som något positivt eller hur, så varför skulle de ha annan betydelse om du översätter det till svenska? Ja nu menar jag ju inte ren översättning så de blir någon som knullar din mamma utan mer översatt som "Han är en cool jävel/häftig jävel/skarp bitch"...

Livet är lixom för kort för att ta åt sej utav alla ord eller låta sej själv nedvärderas av vad andra tycker och tänker. Huvudsaken är väl att du själv är nöjd med dej själv, eller? Är du nöjd och tillfreds med dej själv, håller huvudet högt i alla lägen, säger ifrån, tar ingen skit och inte låter dej trampas på - då är du som mej, en bitch! Ta de som något positivt förfan!

det här med fulla människor och känslor...

Det här med att säga och göra saker på fyllan, är det en dålig eller bra idé? Egentligen borde det väl vara en dålig grej att göra men om man tänker lite längre? Är det inte när man folk är berusade som de vågar göra saker som de annars inte vågar? Är det inte alltid på fyllan som sanningen kommer fram? Är det inte när de är alkohol inblandat som de flesta verkligen träffar den stora kärleken? Eller har jag bara inbillat mej? Kanske är det så och isåfall är jag ett undantag. Jag säger och gör alltid vad jag tycker och vill, nykter eller onykter, salongsberusad eller snorfull. That´s just who I am. Men det här med att enbart träffas på fyllan? Att enbart våga ta kontakt då och då och endast då våga uttrycka sina känslor? Det är nog svårt och människor som håller på så borde kanske till och med sluta dricka ett tag och se om de faktiskt funkar bättre då, om man kommer längre i livet på så sätt kanske? Om någon enbart hör av sej på fyllan då? Men de är sådär "ge ut sitt hela hjärta och all kärlek". Vad gör man som den andra personen då? Ska man ta de som en fylle-grej? Ska man ta personen på allvar? Ska man skita i personen i fråga och gå vidare eller stanna kvar och vänta? Hur vet man om människan menar 1000% allvar? Hur vet man vad man ska göra egentligen? Kan man verkligen få känslor för en "sådan" och kan det verkligen komma att bli något mer? Vill man att de ska bli något mer? Klara man av att ta hand om en annan trasig människa när man själv är trasig? Blir det kanske bättre av det helt enkelt, eller bara sämre? Kanske är jag en "drama queen", men jag tror att om man ska komma någonstans i livet så måste man iallafall vara det ibland. För om jag nu överdriver saker, spelar ut, tar reda på allt i minsta detalj och gör små saker till stora saker - då vet iallafall jag vad jag vill.

Undra om det är stor skillnad på tjugo och tjugofem år. Jag som i princip är tjugofem, har jag ens något gemensamt med tjugoåringar? Hur mogna är dom idag, är det med individuellt kanske? Hur vet man att man kan lita på en människa, oavsett ålder nudå. Vad ska man förlåta och vad ska man inte förlåta? Ska man alltid ge människor en andra chans eller bara vända kinden till direkt? Vad är värt att kämpa för och vad är värt att glömma? Ska man stå upp för sej själv som person mer eller är de då man hamnar ensam kvar?

Kan ingen bara ge mej lite 

svar på allt jag undrar och

tänker på? Det kan la inte

vara så jävla svårt, eller...?

Jag liksom fastnar mellan mardröm och verklighet
Å fan vet, om det nånsin kommer bli okej
För jag har väntat hela livet på å få ett break
Så fan vet, om du inte borde ge dig av
För du har ingenting å tjäna på en sån som jag...

kk i all ära, men...

Det där med människor är konstigt tycker jag...

Så fort man lär känna en människa lite mer så visar den sej vara precis som man inte trodde. Eller ville. Eller så är de så att personen/personerna i fråga egentligen är som man tror och vill bara att de är de innerst inne och inte vågar eller vill visa sin rätta sida. Vad är de med folk som ska ha viss attityd och visa sej häftiga och coola bara för en image? Jag fattar inte det, kanske för att jag alltid är mej själv, nykter, full, glad, ledsen, ja i alla lägen. Sen tror jag folk måste kunna visa sej sårbara, säga vad de egentligen tycker och vill om de ska funka som människor. Riktiga människor. Sen blir jag även lack på när folk förstör sina liv. De som har den största möjligheten att ta sej upp och komma någonstans i livet, de skiter lixom i vilket. Ni med barn, kanske familj eller bara underbara människor runt omkring er, ge livet en chans istället för att isolera er, skita i barnen och allt vad allt nu innebär! Kom igen! Be om hjälp så kommer du klara det, det är iallafall värt ett försök! Vad kan hända lixom, när allt är skit och inget kan bli värre så skadar det inte att försöka. Visa dej sårbar och visa vem du egentligen är istället för den där jävla attityden! Ingen tycker den är häftig ändå! Eller jo, om man nu snackar om pojkar, eller män som man borde kunna kalla dom... då finns det alltid någon som tycker det är häftigt och det är småbrudar. Men kom igen för faen! Hur kul är det att vara nästan trettio och ragga på flickor som knappt får vara ute en fredagskväll? Är de häftigt? Är det status? Nej det är det verkligen inte, det ända ni får är ett fult ryckte och det ryktet kommer bara komma tillbaka och bita er i röven en vacker dag, jag lovar. Detta ser alla utan ni. Ingen i eran jämnlika ålder, eller ja även de som är ett par tre år yngre kommer vilja ha er sen. Visst KK i all ära, absolut! KK kan vara den bästa saken som någonsin uppfunnits och även one-night-stands. Men vad är grejen med att knulla så många som möjligt, sen måste ni gå till så pass unga människor för att alla andra sett igenom er lixom. Fuck off, hitta en brud för kvällen, visst, fine. Jag hade gjort detsamma, lätt. Men för helvete, ha lite klass! Och att ha en bunt brudar samtidigt och osanningar hit och dit, de är inte hett. Det är inte upphetsande och det är framförallt inte okej när du är trettio år, inget jobb, har två barn som du inte kan ta hand om, eller rättare sagt inte får ta hand om. Känner du igen dej? Ta tag i ditt liv isånna fall, och om du inte bry dej om ditt eget liv så gör de för dom som bryr sej, gör det för den där tjejen kom är högt över öronen förälskad i dej! Gör det för dina barns skull, för att de ska kunna ha en pappa i sitt liv! Gör det för dina vänners skull! Gör det, för till slut kommer du märka att de gynnar dej och då är du på rätt väg igen.

the truth will set you free

Tänk att livet kan ändras helt på en dag. Tänk att det livet du så lyckligt har kan vändas upp och ner, det kan vara över imorgon! Hur jag än vrider och vänder på mitt så finns de lixom ingen rätsida på de ändå så jag tror att det är därför jag gett upp. Alla i min närhet säger ring om det är nått, men vad ska jag ringa och säga? Jag har panikångest för tjugonde gången idag? Jag gråter konstant och kan inte andas? Jag vet inte vart livet är påväg? Jag kan inte sova? Jag vet inte hur jag ska leva! Allt ordnar sej i slutändan. Jag vet. Jag vet också att jag från och med nu kommer att ha stämpeln för livet att jag är misslyckad på ett sätt. Och kanske är det okej ändå, jag har ändå aldrig passat in någonstans och jag har alltid velat och gått min egna väg i livet vad folk än har sagt till mej. Men på ett sätt känns det som om man var starkare förr, jag kanske har fel. Ingen vet hur de ska bete sej emot mej, eller rättare sagt hur de inte ska bete sej. Jag är ingen människa som behövs tas hand om, jag har alltid varit mer en sån som tar hand om alla. Jag är alltid glad, alltid kul, alltid snäll, alltid omtänksam. Tycker synd om folk som möter mej nu som inte vet vad de ska tycka eller säga. Jag vill att dom ska veta och finnas där såklart, men jag vill inte ha något jävla medlidande och skit. Jag vet att jag klarar mej ur detta, på nått sätt. Men jag vet också att vägen dit är lång, så pass lång att jag inte riktigt vet hur jag ska börja, eller hur det kommer att sluta för den delen heller. Jag måste komma tillbaka till mej själv som sextonåring tror jag, för det är nog då jag var såhär ensam förra gången, kanske drack jag för mycket och hade mörka tankar men jag var ändå stark. Jag har alltid varit stark, så länge jag minns. Det är något jag fått höra av alla, jämt. Dock minns jag inte hur jag blev såhär. Vad gick fel? Eller gick det fel? Har mina sista år bara varit ett snedsteg som jag måste försöka glömma och lägga bakom mej eller är de så att dessa åren verkligen är jag, att jag måste kämpa ännu hårdare för att ha kvar de? Kan jag kämpa hårdare? Jag vet inte vad jag vill och jag vet inte vad jag känner, det är därför som jag bara följer allt nu. Vi gör såhär, du gör såhär, vi gör dehär, du följer med hit, du jobbar då osv. Listan kan göras lång. Men det är nog ändå det som är lättast nu, jag orkar inte ta någon diskussion, jag orkar inte bestämma över mej själv. Jag följer strömmen ett tag och försöker andas istället, så gott det går. 

Allt är verkligen upp och ner, nästa månad, eller imorgon eller vilken dag som helst kommer ingenting vara som de vart. Om sanningen ska fram har helvetet redan börjat men de kommer väl bli mer på allvar om ett tag tror jag. Människor kan verkligen bete sej och göra vad som hest emot varann. Vad folk dock inte kan är att prata. Ibland har jag med svårt för att prata, men ger man det ett försök så blir det bra i slutändan ändå. Hemligheten bakom allt är att prata, tjata, älta och upprepa sej tills det blir rätt. Och kan man ändå inte uttrycka sej så låt musiken göra det. För varje känsla jag känner tänker jag alltid på en låt, det blir lixom lättare då. Eller skriv! Skriv ner all skit, precis som jag gör nu. För mej är de as enkelt och att dela mitt liv med resten av världen har jag aldrig brytt mej om, visst dömer alla mej efter hur jag ser ut, hur jag pratar eller hur jag beter mej. Vem bryr sej? Jag bryr mej inte om dom so who cares? Dom känner inte mej så dom har ingen rätt att döma, eller jo, döm hur mycket ni vill, jag dömer med folk, de är lixom ett nöje, mestadels för att få sej själv att må bra så de kan jag gott bjuda på. Men jag tar inte åt mej och de är väl de som är kärnan i allt. Jag bryr mej om vad mina närmaste tycker om mej, och då är de så nära att de skulle säga om jag gör fel, går över gränsen eller om jag behövs mer. Men det där med att behövas är svårt och det jag ältar med just nu är att lära mej vara ensam. Jag har aldrig varit ensam! Jag får panik efter att jag fått av mej skorna hemma. Hur botar man det när man känt samma sak i tjugofyra år? Men de viktigaste som jag känner just nu är att jag vet att jag vill. Och jag vet att jag någon dag i framtiden kommer att tycka de är skönt att få gå och lägga sej själv, kolla på en film själv och till och med äta själv. När är en annan sak för det vet jag inte, men de är okej för just nu iallafall. Jag packade min första kartong igår. Jag hoppas på att snart få en egen lägenhet till mej och hundarna så jag kan få känna mej hemma någonstans igen. Kunna börja om och slappna av. Det är så mycket att göra, så många tankar som flyger runt som jag inte vet vart jag ska göra av dom. Jag kan ha världens bästa dagar tillsammans med mina underbara vänner men förr eller senare så slår det en lixom. Fuck it! Fuck this shit! Jag ska ta mej ur det här och jag ska fan göra det med stil och värdighet! Jag börjar nu, jag börjar inatt med att se världen annorlunda. Jag fattar att ni inte hänger med, det gör knappt jag heller men tids nog kanske ni gör de, och jag med.

Konstigt nog är det bara sju
bokstäver jag har i huvudet nu, sju. 
Och fast du inte vill och fast jag lovade så känner jag så.

In my dreams I make you smile.

katrin har gjort det igen!

Imorgon gör jag en rejäl nystart när de gäller LCHF, det blir 

ny målvikt och vägning 

mer träning (rätt träning)

annan inställning

rätt sömn
bättre kunskap

nya vitaminer/mineraler

mer push! 

Som sagt är K med denna gången. Kanske inte ren LCHF för hans del men han är 1000% med på att utesluta socker och andra onödiga tillsatser vilket gör de lättare när man gör de tillsammans. Skönt! Så vad passar bättre än sockeravvänjning vid en lägergård flera mil hemifrån, precis vid sjön och nästintill utan kommunikation med omvärlden? Brittebo here I come! Det blir nog fjärde året jag åker tillsammans med A på läger och jag kommer jobba åt Fritidsförvaltningen från Jönköping. Fem dygn (mån-fre) är vi borta och jag hoppas verkligen på bra väder! Vill ni se hur de såg ut förra året kan ni göra de här, bilderna är underbara! Men nu till LCHF och min stora inspiration när det kommer till denna grej nämligen Katrin Zytomierska! Det var hennes förtjänst att jag började med LCHF i mars 2012 och hennes bok Dags att bli smal - LCHF på mitt sätt blev min wake-up-call. Efter det kom hon ju ut med Sött och annat gott - det goda LCHF baket och nu har hon gjort de igen och häromdagen inhandlade jag den nya boken LCHF för alla i familjen - Katrins godaste recept! Här finns allt från enkla och snabblagade rätter till lite mer avancerade recept för festligare tillfällen. Det jag älskar med Katrin är att hon inte är en människa där allt är perfekt, "de perfekta bilderna på recepten", "de ska vara miljoner onödiga små saker man aldrig hittar att inhandla" utan hon är sej själv och det är de hon visar omvärlden, de är så de ska vara! När jag nu åker bort imon tar jag med mej den första boken och lusläser den igen, säkert finns de saker jag glömt, säkert finns de saker jag inte la märket till och framförallt vet jag att de kommer ge mej den där kicken jag fick i februari/mars förra året! Speciellt fastnade jag för vad hon skrev på sidan sex: Det finns ingenting positivt med att vara tjockis och jag är verkligen jätte glad för din skull för att du har fattat det ända rätta beslutet att banta bort ditt äckliga fläsk som bara hänger där utan att göra någon som helst nytta. Ja, jag kommer förolämpa dej en del under resans gång och det är för att jag tror det sporrar dej att köra på ännu hårdare och även att inse att ditt fläsk är äckligt. Det är inte bara jag som säger det utan det är det, och det är något som även du måste inse. Överflödigt fläsk är äckligt. Pränta in det i din skalle så kommer det gå bättre för dej att bli av med det. Om du är en människa som presterar bättre av att säga saker och ting högt för dej själv så råder jag dej att börja varje morgon med att ställa dej framför badrumsspegeln och upprepa frasen: "Överflödigt fläsk är äckligt. När jag blir av med det kommer jag att bli lycklig igen." Säg det högt och tydligt till dej själv fem gånger varje morgon så kommer du motiveras till att kämpa på, för rätt som det är så står du där och ska just börja med morgonfraserna när du plötsligt inser att: "Men vafan?! Det är ju ingen jävla tjockis som står framför spegeln, det är ju en normalviktig snygg människa." Då ska du naturligtvis sluta med att tjata om äckligt fläsk. Istället formar du högerhanden till en pickadoll, skjuter ett skott rakt in i spegeln, blåser av det och säger "Hello handsome" med ett höjt ögonbryn.

stora pojken! ♥

Vi promenerade upp till familjen J idag. Vi hade lite grejer där som jag vart tvungen och hämta inför morgondagen. Vilken slabbigt väder det var, vi var genomsvettiga bägge två och höll nästan på att avlida. Men sen vaknade M och gjorde promenaden värd till tusen, att han har blivit så stor nu, säger pappa och titta. Kryper och reser sej lixom själv, sitter gör han jätte bra. Stora pojken fick massvis med pussar såklart, det kanske ni ser på kinden! ♥

perfekt midsommar på visingsö och i öland

Midsommarafton i år blev sådär exakt som man ville ha en midsommar. Vi började med att köpa jordgubbar och rökta laxspett i Gränna hamn, tog fikakorgen och en filt under armen och åkte till Visingsö! Jag hade även gjort en skagenröra från Katrin Zytomeirska. Receptet har jag lagt upp innan, ni hittar det här. Vi fick verkligen kanon väder och efter några timmar på filten tog vi färjan tillbaka och fortsatte dagen i studan vid Öland där vi spelade kubb, plockade sju sorters blommor, drack rosé och på kvällen gjorde vi jätte goda grillspätt och åt till efterrätt jordgubbar. Så härligt att sitta på altanen i stugan och se ut över ängarna ända till Vättern. Man ser Visingsö och man ser över till andra sidan av sjön, bäst sikt har man dock på hösten och vintern då allt växer så mycket och stor de varmare årstiderna. Senare på kvällen kom regnet, men som sagt hade vi tak vid altanen och där satt vi och spelade fia med knuff. Hundarna har verkligen älskat att vara i stugan, de var så trötta på morgonen efter (midsommardagen). Vi stannade i stugan ända till idag, men regnet och de dåliga vädret höll i sej så framåt sen eftermiddag åkte vi hem till Huskvarna igen. Men innan dess han vi äta den mer "traditionella" midsommar maten! Sill, lax, gräddfil med gräslök och färskpotatis mm. Så fast vi bara var tre stycken (plus vovvarna då) så var det precis som vi ville ha det, perfekta midsommar!

Men nu är vi som sagt hemkomna och 

ikväll gjorde K mat, lax blev det medans 

jag satt på balkongen med ett glas vin. 

På tal om vin så tänkte nångång snart jag ge er 

tips på LCHF viner, de allra bästa. De ni!

min namnsdag, yehoo!

Ytterliggare en tripp till stugan blev de idag, 

storstädningen inför sommaren är klar och 

jag har rensat ogräs så det står härliga till!

Räksallad från Kroatorpet fick det bli och

efteråt mötte jag upp K för handling inför 

midsommarn, mat då. Sen blev det skor,

namnsdagen till ära. Jag är nöjd. På kvällen 

drog vi piren en sväng med C och hennes

karl R, lugn kväll som avslutades med

att vi tog med god mat hem och mös till tusen!

Imorgon äre midsommar, vad har ni för planer?

Sista jobbar-dagen innan vi tar midsommar helg!

Yä! Nu har jag jobbat min sista dag! Nu är jag ledig ända till måndag, vilken dröm! Dock blire sen jobb dygnet runt i åtta dagar, men de orkar jag inte tänka på nu! Ska verkligen njuta av ledigheten och av denna midsommar som vi har tänk (om vädret tillåter) ska bli en traditionell midsommar. Ge mej nu sol, sol och ännu mer sol tack! Som sagt har jag gjort naglar hela dagen och jag fick äran att jobba med glitter i ljusa sommar färger som orange och grönt på extra goa och trevliga tjejer.

C kom från Aneby för att få naglarna

fina inför midsommar, dots blandat med

finkorning glitter. Allt i orange, snyggt!

J gjorde ljus gröna som vi dekorerade

med svarta fjärilar. Och ja - min kamera

är skit dålig, men bättre än ingenting ialf.

De franska med lila glitter är hennes gamla,

såhär ser naglarna ut efter en månad med bra

material från bästa Lilly Nails! 

Är ni intresserad av naglar eller hår så har jag lite sommar-priser nu fram till 31 Juli. Dock är det inte så gott om tider, men jag gör vad jag kan för att klämma in er såklart! Hemsidan är som vanligt www.nailsandglamor.n.nu och facebooksidan Nails&Glamor by Linda Keränen.

Linda's gryta med kyckling, räkor & hummerfond

Jahopp, klockan har passerat två och maten är klar! Det är så grymt avslappnande att laga mat mitt i natten så de är sjukt, har ni provat? Det blir lixom lite som de blir, iallafall för mej. Jag skulle laga mat till K, gör alltid matlådor och brer mackor åt min man - de ni! Hur som helst har han snackat om räkor och makaroner nu i flera dagar, men nej. Pasta är skit. Pasta är inget bra, känner ni igen mitt LCHF tjat? Det gör K med! Jag körde på det jag hade hemma och tog de jag ville laga och det blev så jäkla gott att jag tänker ta åt mej all ära för det är jag som "kommit på receptet", yää! Receptet får bli som det blir, jag höll på att sätta ihop en mega hylla från IKEA under tiden så höll inte så mkt koll på tiden. Skönt förresten för mina grannar, jag menar att de är på semester när jag sätter ihop möbler mitt i natten. Glad för deras skull ;)

Linda's gryta med kyckling, räkor & hummerfond

4-6 portioner

300g räkor

700g kyckling

1 pack surimi sticks

en näve haricot vertes

créame fraiche

hummerfond

vatten

Jag började med att skära/strimla kycklingen i mindre bitar, stekte dom och lät de puttra med hummerfond och vatten en bra stund (kanske tjugo minuter). I en annan panna hettade jag upp räkor och hackade surimi sticks. Sen lät jag även detta putta i hummerfond och vatten, cirka tio minuter (då var de dock djupfrysta). Till slut slog jag ihop allt i en panna, la i en klick créame fraiche och lät de ligga ihop ett tag.

Jag vet att mannen min kommer bli grymt nöjd över detta och efter två lite större matlådor till han blev det två små skålar kvar till mej, en ska jag frysa in och en ska jag ha imorgon då jag ska sitta hela dagen i nagelrummet och fixa midsommar naglar. På tal om LCHF, mat och min man så fick jag mej en glad överraskning igår när K kom hem och ville ha mer LCHF i sina matlådor. Javisst sa jag och då babblade han på som en tok om allt jag/vi skulle laga, olika gryter, sallader, fisk och "sånna små saker som brukar vara gröna fast det finns vita". Han menade så blomkål, sötnos. Även jag måste bli bättre på mat. Jag får i mej alldeles för lite på dagarna och de senaste har jag inte ens hunnit laga så mycket. Detta ska jag verkligen ta igen efter midsommar! Lovar mej själv det!

En dag på landet med mamma och doggsen

Ny-hem-kommen från stugan där jag, mamma och doggsen har spenderat dagen. Överraskade oss på vägen ut gjorde ett gäng kossor som antagligen hoppat över sin inhägnad någonstans och då kände man verkligen att nu är vi på landet. I stugan klippte vi gräs, jag körde med trimmern ett par timmar och sen fikade vi och trippade runt i våra fina tofflor, jag fick förresten nya idag av mamma som jag kan ha i stugan. Förra året fick jag svarta, detta året rosa - vad blir det nästa år tros? Mamma är bra att ha hon, till och med K har fått tofflor av henne! Jag har alltid ratat dessa fula grejer, I know men de är ju så jäkla smidiga när man jämt springer ut och in! 

Både jag och morsan har tagit ledig torsdag, då åker vi ut till Öland igen för storstädning inför helgen. Vi ska nämligen fira midsommar här och då ska de dammsugas, tvätta golven, vädras, fixas nya sängkläder, trimmas ännu mer gräs och mäta gräslöken så den räcker till sillen. På torsdag ska jag verkligen försöka att inte trimma mina egna ben, gjorde ont som faen idag så de räcker! 

nostalgi tripp som hette duga!

Idag, iallafall i Jönköping, tog alla studenten vilket ger en minnen ifrån när man själv tog klivet ut i stora världen... Hur längesen tror ni det var? Fem år sedan! Fan vad tiden går fort! För fort! Så för fem år sedan stod alltså jag tillsammans med de andra killarna på fordonslackering/kaross och skrek oss hesa medans vi klunkade champagne och alldeles för många öl i världens solsken. En sak som jag kommit på det senaste är att jag hade vad alla andra hade åren kring detta, Bilddagboken (som numera heter nått annat dock). Så där gick jag in idag och hittade bilder som just idag då är fem år gamla... Detta är som sagt min student, 2008!

Hittade även andra bilder sen den tiden...

På den tiden var man blondin, och pinn-smal!

Tvätthallen vid våran verkstad i skolan

Sommarfest i Gränna

Min första lägenhet och dagen då jag blev svarthårig, 

aldrig gått tillbaka till blont efter det / Skolfotto i tvåan

Lilla A var liten han med